Nu blev det så där länge igen.. Men här kommer i alla fall några boktips!

Hmmmm, var ska man börja? När det har gått såhär länge sedan sist blir det liksom knepigt. Det har i alla fall varit en hyfsad boksommar. Jag har läst rätt många böcker som varit bra men tyvärr har ju inte så många stuckit ut heller. Jeffrey Archers senaste , Paths of Glory,  handlar om en av historiens mest kända alpinister- George Mallory och handlar i mångt om dennes liv, men framförallt ställer den en kontroversiell fråga om vem som egentligen var först att bestiga Mount Everest.

Det är en väldigt välskriven bok som är spännande och fascinerande, inte bara för alpinnördar, utan den kan med behållning läsas av alla som gillar historiska romaner eller de dom helt enkelt vill ha en bra historia.

Mer då? Jooo, Pride and Prejudice  and Zombies: Dawn of the Dreadfuls,  av Steve Hockensmith,   var en alldeles förträfflig bok. Boken utspelas i brittisk högreståndsmiljö, precis som i Austens romaner. Författaren har till och med lånat alla karaktärer och miljöer från Austen. Det som är annorlunda är dom titeln ju antyder, att de fina flickorna ägnar dagarna åt ninjaträning, när de inte är ute och slashar zombier. En underhållande bok som ställer en del saker på ända. Framförallt är det ju en fantastiskt rolig miljö för en zombiebok. Nu råkar det ju vara så att jag dessutom gillar zombiefilmer och zombieböcker och slasherfilmer väldigt mycket, vilket ju rakt inte gör boken sämre.

Sommarens kanske bästa bok är en roman i dramatisk form av Min favoritförfattare Cormack McCarthy. Boken heter The Sunset Limited och är på många sätt mer lättillgänglig än vad McCarthys böcker brukar vara. Boken utspelar sig huvudsakligen i en lägenhet. De två huvudpersonerna omnämns som Black och White. Black bor i lägenheten och han har träffat White i New Yorks tunnelbana där den vite professorn försökte ta sitt liv men räddades av den svarte mannen. Deras möte och samtal handlar mycket om de stora och svåra frågorna och kanske mest om liv och död. Boken är helt och hållet dialogdriven och det finns bara några enstaka scenanvisningar. Dialogen är helt otroligt vasst skriven. Stilen är helt typisk för McCarthy och karaktärerna mejslas fram enbart med hjälp av dialogen. Det är alltså formen som är lättillgänglig snarare än innehållet. Som vanligt ger sig McCarthy in i de viktiga frågornas djungel och man får nog själv se till att hitta ut därifrån. Jag tycker att mycket av det som gör honom så bra är att han ställer frågorna och ger dig en hint om vilket håll du ska gå. Sedan är det upp till dig att brotta dig fram till svaren.

Ojojoj vad filosofiskt det där blev men så blir det gärna. Upptäckte förresten att hans bästa bok Blood Meridian  nu äntligen blivit översatt till svenska. Tror jag ska läsa om den för den var apsvår att förstå på Engelska/Spanska… Fast den var också helt och hållet fantastisk och är nog en av mina top 3 böcker!

Hjälp jag heter Zbigniew av Zbigniew Kuklarz är en rolig och charmig svensk bok om att födas i fel familj, med fel namn, med fel föräldrar och med fel släkt, i ett Sverige som inte alltid förstår sig på andra kulturer och i en kultur som inte alltid förstår sig på Sverige. En bra, trevlig och läsvärd bok som alla kan läsa. Det finns några riktigt roliga episoder i boken som till vissa delar lite påminner om Populärmusik från Vittula, fast den inte är lika rolig eller bred som den boken. I alla fall är den värd lite besvär.

The Complaints, av Ian Rankin är en bra, redig och gedigen deckare. Den handlar om internutredaren Malcolm Foxoch, såklart, ett fall han utreder. Välskriven och lättläst som allt annat av Rankin men kanske inte en av hans absolut bästa heller. Gillar du Rankin så läs den. Annars finns det bättre böcker av den gode skotten.

Med det får jag nog sätta punkt för denna gång. Detta var ett axplock ur sommarens bokskörd. Nästa gång blir det boken jag nyss läst ut, Lee Childs senaste om superhemansnubben Jack Reacher. Det blir då det när det nu blir, i alla fall blir det inte nu.

Så det så.

Ironman

Nu har jag äntligen sett den! Som jag längtade och som jag gillar titellåten av Black Sabbath. När yngsta tjejen var två år gick hon omkring och nynnade på riffet från låten. Det kanske ger en idé om hur mycket jag gillar Sabbath. Jag är också väldigt svag för superhjältefilmer. Jag har gillat nästan alla som har kommit. Få av dem är ju stor filmkonst, det ska jag direkt säga. Trots det vurmar jag för genren, säkert mycket på grund av min barndoms idoga läsande av alla superhjälteseritidningar som fanns. När jag tänker på dem, är de enda tillfällena jag är lite ledsen för att jag inte har någon son. Leka med Barbie och Disneyprinsessor kändes liksom inte som samma sak och mina försök att smyga  in Läderlappen (Jo jag vet att han inte heter så nuförtiden men det skiter jag i…) , Spindelmannen, Spock eller ens en usel pirat bland alla tjejernas Barbielekar har fetkraschat. Alltså: Jag har fått hålla tillgodo med syskonsönernas lekar eller fått hänge mig åt de superhjältefilmer som då och då dyker upp.

Så till filmen då va!?

I like! Jag vet ju att den fått rätt blandad kritik och att vissa kritiker varit rätt ljumt inställda. Tempot har enligt vissa varit för långsamt, eller så har det varit för mycket av något eller så gillar de inte Robert Downey jr, eller. Jag tycker att den är skön. Tempot är bra. Actionscenerna är snyggt gjorda och lagomt många. Jag gillar avsnitten när Tony Stark skapar och uppfinner. Jag tycker att Jeff Bridges gör en härligt ondskefull superskurk. Det enda jag är lite kritisk mot är väl Gwyneth Paltrows karaktär som är lite för menlös för min smak men annars välspelad. (Tpiskt för kvinnoroll i superhjältefim kanske?)

Robert Downey gör en bra superhjälte. Jag tycker om de superhjältar som inte är så clean cut som exempelvis Stålmannen (Jo… jag vet att han också heter något annat nuförtiden men det skiter jag i…) eller Fantastic 4. Då tycker jag mer om Läderlappen och Wolverine för att de har något mer att erbjuda än en glättig yta och lite superkrafter.

Snart kommer tydligen Iron Man 2 och jag kommer i alla fall att se den. Ettan gav så pass mycket mersmak att jag helt klart vill se en fortsättning. Iron Man är en bra film i sin genre även om den inte håller allra högsta klass.

Vet inte varför det tog sådan tid att se den men jag ska nog se tvåan på bio om den går upp på en biograf nära mig. 3D vore kanske lite fränt kan jag tänka. Annars får jag väl göra som småbarnsföräldrar ofta får gära, och vänta till den kommer på Canal+

Oh, undrar om jag har kvar mina Star Trek dockor i någon låda? Spockdockan kunde ta dödsgreppet. Hehe, put all the Barbies to sleep MR Spock!

Nation, av Terry Pratchett

Terry Pratchet är en gammal favorit i vår bokhylla. Vi har de flesta av hans böcker om skivvärlden, en makalös samling

fantasy/humorromaner om en helt annan värld full av märkliga häxor, trollkarlar och andra konstiga saker.  Sedan har han tillsammans med Neil Gaiman skrivit den kanske roligaste, fyndigaste och mest underhållande bok jag läst, Good Omens. Om du inte har läst den så gör det för bövelen. Alla ni som tyckte om Douglas Adams liftaren böcker kommer att älska denna för den är faktiskt ännu bättre. Fast nu var ju ämnet för dagens inlägg faktiskt en helt annan bok.

Nation läste jag ut igår. Jag läste den på Engelska men jag antar att den finns på svenska också. Annars var den lättläst på originalspråket så det funkar nog det också för den som känner sig hyfsat med i det språket.

Nå! Hur som helst. Puh, vad det är lätt att hamna utanför ämnet hela tiden.

Nation är inte lika något annat jag läst av Pratchett. Den handlar om en Pojke/Man som heter Mau och bor på en ö som kallas för Nationen. Ön befinner sig på södra halvklotet och råkar ut för en gigantisk våg som tar alla invånares liv, utom Mau. Han får snart sällskap av en Flicka, Daphne från Englad som fanns ombord på ett fartyg som också drabbades av vågen. Som enda överlevande har spolats iland på samma ö som en gång var en stolt Nation men som nu måste resa sig ur spillrorna och lite på ledarskapet av en pojke och en flicka.

Vad handlar boken om då? Jaaaaaa du. Jag vet inte. Kanske om att överleva, att skaffa sig hopp när inget finns. Att bita ihop och tro på varandra. På ett plan är boken ganska existensialistisk på ett annat kan den kännas som en fantasyroman. Bokens värld är lite annorlunda mot vår och handlingen är förlagd på vad som kanske motsvarar 1800-talet.  Boken handlar mycket om plikt och kanske en del om kärlek. Jag vet inte. Jag är lite kluven. Den vvar lite seg i början men tar ordentlig fart mot slutet.

Totalt sett är det i alla fall en ganska bra bok som jag inte ångrar att jag läste men den tog osedvanligt lång tid att läsa. Inte för att den är svår eller jobbig utan för att den inte verkar veta riktigt vart den ska ta vägen de första hundra sidorna. För den som gillar Fantasy är det helt klart en bok som borde fungera även om den inte alls följer alla klassiska fantasynormer som långa resor och onda trollkarlar eller träd som pratar.

Som sagt en svårdefinierad bok som ändå gav mig lust att läsa fler liknande böcker av den gode Pratchett. Kom ihåg bara att det inte är en värst kul bok. Vill ni ha sånt får ni leta någon annanstans.

Alice i underlandet

Just ja! Jag har ju helt glömt bort att berätta om påskens biobesök. Som en snabbtänkt läsare kan uttyda av titeln på inlägget, var jag och såg på Alice i 3D. Jag är som bekant en sucker för Tim Burtons filmer. Jag älskar hans karaktärer och tokgillar hans estetik. Den här filmen utgör egentligen inget undantag.

Filmen är väldigt väl genomförd och Burton har en ytterst konsekvent hållning till filmens karaktärer. De är vad de är, varken mer eller mindre. Jag har läst en del av kritiken mot filmen och tror att den till stor del snarare handlar om en kritik mot originalhistorians brister, hellre än vad Burton har skapat. Jag är väl inte superimpad av själva ramhandlingen och vissa händelser blir kanske lite väl förenklade. Burton har ju också tagit sig lite friheter med originalhistorien och har dessutom blandat in en annan av Lewis Carrols verk, Alice i spegellandet. Mig gör detta inget utan jag satsar egentligen min energi på att njuta av scenerierna och de udda, konstiga och märkliga karaktärerna.

Ni som har koll vet att jag är vansinnigt svag för udda karaktärer. ( se mitt inlägg om den inte så gode Bunny Munro…) jag vill gärna bli överraskad och underhållen samtidigt. Det är för mig just det som blir den stora behållningen av Burtons version av Alice. Karaktärerna är där( och jag är inte ens säker på att det är Depps Mad Hatter, som är bäst i persongalleriet.) Scenerierna är där i allra högsta grad. Precis som i Kalle och Chokladfabriken har Burtons fantasi gift sig utmärkt med Carrols och fantastiska, detaljrika och intensiva miljöer har uppstått. 3D var snyggt och rätt fräsigt, precis som i Avatar men var det nödvändigt? Njaäej?! Fast jo snyggt var det.

Undrar om det stora problemet kanske stavas målgrupp, förresten? Jag hade med mig 10 åringen som utan förkunskaper om Alice fast med Kalles chokladfabrik i färskt minne fullständigt hänfördes av filmen. Hon gillar Harry Potter och just Kalle, och blev riktigt förtjust i denna film. Är det kanske så att vuxna, överbetittade filmkritiker inte är den främsta målgruppen för Alice? Kanske är det lite äldre barn? Kanske är det ungdomar? Säkerligen är det TimBurtonentusiaster.

Och så förstås 10 åringarnas ännu inte helt uppvuxna fäder, fortfarande förtrollningsbara och lättledda genom superhjältefilmer och sagomiljöer.

Eller så är det kanske bara jag…

Vad gör man när man inte kan välja vilken bok man ska läsa?

Mmmm så är det. Vi lider ingen brist på olästa böcker i det Rönnbäckska hemmet. Just nu är mitt problem att jag inte känner för någon av dem. Vi har en ny av Terry Pratchett men Elinor var sådärinteheltochhålletövertygad så jag känner en viss skeptiscism. Vad ska man göra när man inte har en bok?

Tack och lov hade jag ett oöppnat nummer av den finfina tidskriften Filter som bara låg och väntade på mig. Filter måtte som oftast vara svensk journalisktiks gåva till svenskarna men detta nummer var för mig lite av en besvikelse. Huvudartikeln handlade om en svensk kvinna som valt att leva ett annorlunda liv som licensierad storviltsjägare i östra Afrika. Jojo, visst kan det vara lite intressant att en svensk i allmännhet och en svenska kvinna i synnerhet, ger sig in i en mytomspunnen machovärld men i jämförelse med föregånde nummers artiklar om den illegala våldsföringen på varldshaven som fisket utgör eller den våldsamma nedsmutsningen av samma hav, är det enbart lättviktigt.

Inte blir det bättre av att näst största artikeln handlar om hur en rik rysksvensk bowlingentusiast försöker skapa bowlingens Chelsea. Men kom igen! Bowling!!!! Som OM det är intressant, underfundig vinkling till trots. Sett ur samma perspektiv kan man ju undra över det oproblematiska förhållningssättet Filters utsände visade mot den storviltsjägande hjältinnans yrkesval. I alla fall jag har ju närt vissa tankar kring det etiska i att rika Europeer, Nordamerikaner och Asiater åker till Afrika för att få skjuta någon av de fem stora.  Filters reporter bevärdigar dock inte detta dilemma en enda rad. Är inte det konstigt för ett grävande och djuplodande samhällsmagasin, så säg!?

Jag är lite besviken på Filter och hoppas på att de snäpper upp den journalistiska nivån till nästa nummer.

OK appropå bok då? What to do?

Jag faller till föga och kör på  Pratchetts nya ”Nation”.

Återkommer i ämnet jag gör! Mmmm hmm!

Bunny Munros Död

Ni som läste mitt förra inlägg vet ju att jag läste Nick Caves utmärkta andra roman. Förutom att vara musiker och dramatiker, skriver han alltså böcker. Jag drar inte hela historien igen. Ni intresserade stackare får börja med att läsa mitt förra inlägg.

Boken är färdigläst, avklarad, lagd till handlingarna. Vad tyckte jag då? Jo, den var riktigt bra. Slutet var lika bra som början och mitten och historien om den rätt tragiska Bunny Munro var underhållande och läsvärd från början till slut.  Caves roman är liksom huvudpersonen (och de flesta i persongalleriet) rätt så skruvad men ändå trovärdig.

Jag vill inte skriva för mycket så det blir spoilers, så läs den och diskutera med mig! Jag vill så mycket få prata om den med någon, för det ÄR en snackbok av stora mått. Bered er på en märklig resa i en skruvad tillvaro som inte är helt långt ifrån vad Kafka eller Cormack McCarthy har att erbjuda – fast på ett helt annat sätt.

I går var det förresten ångestloppet på Söder i Stockholm. 209 m ångestskrikspringning. Jag tror att den gode Bunny lätt hade platsat där.

Jaja, ni fattar! Den är lite konstig men det är ju å andra sidan jag också så Caves märkliga historia passade mig alldeles särdeles bra just nu, just här.

Hur som helst go´vänner: Även paranoida kan vara förföljda!

På nattduksbordet (om jag hade något)

Jag är inte klar med den än men jag måste dela med mig lite tankar kring min nuvarande bok.  Just nu läser jag Bunny Munros död, av Nick Cave. Ni vet han artisten som inte sjunger utan mer pratar och som gjorde en duett med Kylie Minogue för ett gäng år sedan.

Jag tycker att gör sig bättre som författare än musikartist och boken är något av det mer depraverade, snuskiga och konstiga verka jag fått i händerna på ett par år nu. Boken är jätte, jättebra. Den handlar om Bunny Munro, far till en son med samma namn, kringresande hudvårdsproduktförsäljare och patologisk sexgalning extraordinär. Hela boken är liksom en resa som börjar på botten och fortsätter i en brant utförsbacke genom det mänskliga psykets konstigare sidor. Jag har kvar ungefär 100 sidor som ska knäckas i kväll för jag bara måste få veta mer. Jag måste få veta hur Bunny, charmören klarar sig och jag måste få veta hur det går för Bunny JR och hans uppslagsbok.

Om slutet håller vad början och mitten lovar återkommer jag senare med en fullständig rapport.

Oh yes I will!

The Scarecrow, Korkade kommentatorer och Superlim

Det viktigaste först: I dag har jag superlimmat ihop en packning till diskbänksavloppet i tvättstugan. Det kanske inte blev helt bra men det är inte superlimmets fel. Det var egentligen fel packning som jag gjorde om. Superlimmet visar återigen sitt rätta ansikte och ihop med lite gängtejp var saken sedan klar. Ny rördel införskaffas i mogon och då kommer den nya packningen till sin rätt!

Sedan sist har jag hunnit läsa ut The Scarecrow av Michael Connelly. Fö er som är bekanta med Connelly, är detta en slags uppföljare till Poeten, med huvudperson Jack McEvoy som är journalist på en stor tidning i LA. The Scarecrow handlar om McEvoys jakt på en massmördare som kidnappar, våldtar, torterar och dödar kvinnor med liknande fysiska drag. Av en slump kommer McEvoy mördaren på spåren samtidigt som han är på väg att få sparken från sin tidning. Han får återigen kontakt med Rachel Wellling, FBI som jagade Poeten tillsammans med den gode Jack ett tiotal år tidigare.

Det här är en utmärkt kriminalroman. Den är välskriven och Connelly är säker i sina karaktärer. Ibland kan jag doch sakna en butter, mänsklig och lite med vanlig Harry Bosch för McEvoy är lite för smart samtidigt som han kan vara lite naiv. Nej nej nej, det är inte ofta men det händer i alla fall. Jag har hittils inte läst en dålig bok av Connelly och detta är som sagt inget undantag, fast han har skrivit bättre. Trots det är en hyfsad bok av Connelly  dock mycket bättre än det mesta som finns i samma genre. Läs den om du gillar lite förströelse och/eller en god seriemördarjakt. det är den absolut värd!

Så till sist den korkade kommentatorn. Eller man ska väl absolut egentligen använda plural i fallet kommentatorer av sport när det kommer till dumhet. Denna söndag satt jag i godan ro och tittade på Matchen mellan Manchester United och Liverpool i Premier League. Matchen gick på Canal+ och i vanlig ordning var Jens Fjellström sk ”expertkommentator” i sin egenskap av fd allsvensk spelare i jurgårdens if.  (Hur gick DET till förresten?! – att en massa gamla jurgårdare blev ”experter” i tv? Jaja, får återkomma med den diskussionen en annan gång…) I alla fall var det en hyfsat jämn match och en förvånansvärt schysst och ganska lugn tillställning. Domaren var inte mer hemmadomare än vad de brukar vara på Old Trafford (värsta hemmdomarsyndromet i England!) det var helt enkelt en odramatisk tillställning till Fjellström visade sin grymma kapacitet som ”expert”

I en situation ute på planen bestämde sig man u:s back Gary Neville för att försöka hoppa över Liverpools Maxi Rodriguez för att  karatesparka bort bollen. Oavsett vem man hejar på är det en solklar frispark för farligt spel och Neville träffade också Maxi huvudet med dobbarna så att blodvite uppstod. Fjellström: ” Jag tycker nästan det är Rodrigues fel det där, han böjer ner huvudet lite mot bollen och enligt mig borde han bli avblåst för farligt spel” HALLLLÅÅÅÅÅÅ!!!!!!! Killen blir sparkad i huvudet när han försöker nicka en boll i brösthöjd! Låt vara att han kanske inte är världens längsta fotbollspelare men Neville HOPPAR in sparken i huvudet på honom… Efter repris bli Fjellström ännu mer säker på sin sak och tycker att Maxi får skylla sig själv.

Fasen vad risigt! Att han inte skäms den där fan! Att Fjellström sedan inte är sämre än Kåmark eller Pelle Blom säger just inte mycket. Ut med packet och in med Glenn Strömberg och varför inte han Tony som fick sparken från brajen förra året. De kan ju spelet och dess regler i alla fall. ”Expert”, jamen visst! Inte för att detta är varken nytt eller förvånande men ibland är det så illa att någon får sätta ner foten, ta bladet från  munnen och ställa sig på barrikaden!

Just i dag var det min tur. Ut med packet från min TV! Så där ja!

The End of Mr Y

I dag läste jag klart Scarlett Thomas utmärkta roman The End Of Mr Y. Romanen utspelar sig i England, företrädesvis i Oxford men även andra platser virvlar förbi i denna annorlunda bok. Huvudpersonen Ariel Manto är doktorand på institutionen för Engelsk litteratur och kommer via omvägar över en mystisk, ja till och med mytomspunnen bok. Boken är från 1905 och är skriven av en man vid namn Lumas. Boken sägs ha en förbannelse över sig, som drabbar vem som än läser den.

Ariel som inte är en helt vanlig ung kvinna, kastas in i en ny, annorlunda och konstig alternativ verklighet där det är möjligt att hoppa mellan medvetanden och resa i tid och rum. Ariel är inte ensam om att ha upptäckt denna värld. Både hennes professor, en tysk kvinna samt ett par underliga figurer vill åt boken och de hemligheter den gömmer.

The End of Mr Y är en blandning av modern fantasy, populärvetenskap, filosofi, kvantfysik och en viktoriansk kostymroman. Thomas rör sig med lätthet mellan sekelskiftets England, fantasivärldar, nutidens Oxford, samtidigt som hon gör en exposé över flera av våra stora tänkares idéer kring existensialism, massa, relativitet, tanke och andra tunga frågor om människans ursprung och varande.

Är det bra då? Jo, det får jag nog lov att tycka. Starten var rätt seg. Jag lade till och med undan boken i omgångar men det fanns hela tiden något som lockade mig till fortsatt läsning. Det blir en spännande historia till slut. Nästan en sorts thriller faktiskt fast med ett lite annorlunda slut än vad de flesta thrillers brukar ha. Romanen är mycket välskriven om än något omständig ibland. Jag kan även tycka att vissa partier med mycket vetenskapssnack kan bli nog så långrandiga och gör att bokens framåtrörelse ibland tappar fart. Det är mycket namedropping av fina forskare som Butler, Derrida, Einstein med flera som ofta utgör ett intressant inslag och kan vara allmänbildande om inte annat MEN det kan som sagt bli lite för mycket tuggande av samma sak.

På de hela taget är det en läsvärd och underhållande roman som ibland kan tappa en smula fart. Jag avslutar med en brasklapp: Kanske är jag snobbig eller sitter på min finhylla nu men jag tror att man ska ha åtminstone lite baskunskaper i modern filosofi/fysik/litteratur/religion, för att få ut mesta möjliga av denna bok. Annars är jag rädd för att man som läsrare får lägga energi på fel sak. Jaja prove me wrong vetja!

Vad blir det härnäst då? Kanske Peter Englunds bok Stridens skönhet och sorg, eller Tom Rob Smiths Child 44, eller Blackwater av Jeremy Scahill. Fast mest lutar det åt The Scarecrow av Michael Connelly.

I morgon smygstartar fotbollsäsongen trots snö, kyla och kaos överralt. Supercupfinal mellan Seriesegraren och cupvinnaren. Fast vänta – AIK vann ju båda! Alltså blir det dubbelmästarna som något sopgäng från fiskstaden som inte vann något i fjol.

Vi ser hur solen stiger över Råsunda,
vi ser hur Hovets is e blank och klar.
Och bönderna dom gapar utav fasa,
och snutarna dom spejar och dom tar.
Vi ser dom svarta tröjorna i AIK,
vi vet att alla vägar bär oss rätt.
——————————————–
Å vi e AIK
å alltid e vi med er,
och alltid ska vi se er ta poäng.
Å vi e AIK
å alltid e vi me,
och alltid ska vi se er ta poäng.
——————————————

E.T

Jo, du läste rätt! Jag har sett Spielbergs klassiker om den fantastiska rymdvarelsen och hans jordvänner i dag. Moa fick låna filmen från sin fröken så vi passade på att se den.

För er som av någon märklig anledning inte har sett filmen handlar den i korthet om en stackars rymdvarelse som blir kvarlämnad på jorden, lär känna några söta barn, bygger en sändningsmanick av lite leksaker, snöre och silvertejp, hookar med en av de söta ungarna, samt deras kamp för att hjälpa E.T att hitta hem.

Ett gäng dråpligt roliga situationer följs av några riktigt sorgliga partier som får det att stocka sig lite i halsen. Det var väldigt länge sedan jag såg filmen förra gången men jag måste börja med att hävda att den håller väl för sin ålder. Handlingen är inte mer korkad än något som kommer från Hollywood i dag, skådespelarna är bra och effekterna är tack och lov inte framträdande, fast de är välgjorda.

Det som framförallt tilltalade mig denna gång var hur befriad filmen är från nutidens överladdade supersentimentalitet. Vissst, det finns en passage som är lite gråtmild men om man jämför med vilken film som helst i samma genre, ja vilken genre som helst egentligen, är den inte tillrättalagd. Det sorgliga FÅR vara sorgligt utan att Spielberg drar ut på det i det oändliga. Stråkarna finns där men bara i bakgrunden och blir aldrig melodramatiska. Närbilderna på gråtande barn lyser med sin frånvaro. All in all är det alltså en alldeles utmärkt film som jag hoppas slipper undan den klassiska Hollywoodsjukan: remake. Skulle denna film göras om är jag helt säker på att vi skulle drunkna i onödiga effekter, bli bedövade av pompös musik och tvingas till tårar av alltför intensiva närbilder på tårar som rullar över alienkinder.

Låt E.T vara! Se om den om det var ett tag sedan! Och fundera en stund över hur det kan vara möjligt att Drew Barrymore ser ut och låter precis likadant nu som hon gjorde då.

En sak vet jag – jag gör det då inte men jag blev i alla fall glad när jag såg filmen.